Mammaoro..

Åh vad dom har hajkat i helgen mina döttrar!!!
Dödströtta, fnittriga, frusna och fulla av nya upplevelser rasade dom hem igår!!!
Nånstans djupt inom mej känner jag i såna situationer... "Pust....tack o lov, dom överlevde den här gången oxå"!!!
Jag tror verkligen inte att nån annan klarar att av att ta hand om mina barn..men tydligen och som som tur är, verkar jag ha fel!!!
I fredags kväll blev det precis som jag hade siat om... Yngsta dottern ringde och smsade ganska intensivt framåt läggdags!! Klart hon saknade och längtade efter sin mamma!!! Även min fjortis hörde av sig, men mest för att tala om att allt var bra!
Därför var det väl inte så konstigt att min oro stegrades i lördags kväll, när enbart fjortisen hörde av sig med ett -Gonatt!!
Försökte att skaka av mig tankarna som började gnaga... Tankar som att den yngre satt bortglömd nånstans i skogen utan mobil, eller att hon låg på sjöbotten utan att någon saknade henne... När jag inget hört framåt lunchdags på söndagen var ångesten ganska påtaglig... Skrev till fjortisen och frågade om Amanda levde, svaret var...-Vet inte, tror jag väl...
Vad betydde det....hon hade alltså ingen aning om var hennes syster fanns!!!!!!!
Inte undra på att glädjen var stor när hon äntligen ringde..
-Hej mamma...Jag har spelat såpfotboll!!!
-Hej vännen, men blev du inte jätteblöt då. Vi pratade ju om det innan du åkte, att du inte skulle blöta ner dej eftersom du är så förkyld...
-Nädå mamma.. Jag blev faktiskt inte så blöt.. Det var bara kläderna som blev blöta!!!

I vilket fall som helst var det VÄLDIGT lätt att förlåta och glömma ett gäng sjöblöta, iskalla kläder... Hon låg ju inte på sjöbotten och det var det som var det viktiga!!!
Och förresten så blev ju inte hon blöt....bara kläderna!!!!