Ovälkomna gäster..

Förstår ingenting!!!

Varför dras alla vidriga djur till mitt hem...

Tror dom att det här är nåt himla zoo...

Det kan jag med bestämdhet hävda att det icke är!!!

Amanda har tjatat om ett husdjur i 13 år

och hon har ständigt fått svaret NEJ!!!!

Då ska väl inte dessa monster göra intrång utan att fråga...

VA??????

Sommarens första besök fick vi när vi satt på altanen

och åt middag...

Plötsligt ser jag ögonen på Stefan växa från normal

storlek till tallriksmodell på 2 sekunder..

Sen hör jag ett avgrundsvrål...

Och sen tvärtystnad...

Jag slapp att se eländet men Stefankraken han

har haft mardrömmar om denna altangäst

i ett par månader nu...och nu är hela

Ronnebygatan involverad i jakten på jätteråttan...

*

*

Andra vidrighetsbesöket anlände när vi kom hem från

Småland för ett tag sen...

Hade tillbringat sista biten i bilen med att knipa

med alla muskler jag har för jag va nåt så vansinnigt

kissnödig...

Ja, ni vet sådär så man nästan mår illa, varje kurva eller gupp

innebär en plåga utöver det vanliga..

Mitt enda mål var att komma hem...vara först ur bilen

och först in på toa och bara släppa på trycket...

Jag lyckades med att komma först ur bilen, husnyckeln

i högsta hugg...och där tog det STOPP!!!!!

I gången in mot ytterdörren sitter en människoätande

VAMPYR!!!

Jag blev iskall och började gråta för när skulle jag nu

få kissa...???

Av erfarenhet vet jag att i detta läge har jag ingen hjälp

att vänta från någon i min familj och framför

allt inte från mannen i huset..

En gång när vi fick in en liten fågel i huset, krävde han

nämligen både fjärilshåv, täckjacka, solglasögon och cykelhjälm

innan han vågade sig in för att öppna fönstret

i rummet där fågelskrället satt...

Så jag visste att här skulle jag bli strandsatt...

Anyway, en halvtimme senare när jag kastat både

skor, galgar och bollar mot vampyren på väggen utan

nåt som helst resultat.. Var jag bara tvungen....

Och för att inte sluta mitt liv som en exploderad vattenspridare,

fick jag insupa så mycket mod jag nånsin kunde...

Med paraply som sköld och mattpiskare som vapen,

lyckades jag till slut få ner eländet på en sopskyffel..

Den vecklade ut sina gräsliga vingar

och visade sina sylvassa huggtänder, samtidigt

som han tjöt och skrek som det värsta tinnitusljud...

Hans sista hållplats här i livet blev på rygg i grannens häck...

Och det bästa av allt...

Fladdermöss kan inte ta sig upp från ryggläge på

plan yta...så där landade han och där blev han

och hans äckliga käft kvar!!!!!

Och äntligen fick jag gå på toa!!!

*

*

Den här rackarn slåss jag emot vareviga sensommar...

Och inte bara han....nej, hela hans stora jättesläkt oxå!!!

Så fort jag köpt hem en y'nka liten banan, eller en

mumsig ananas, eller kanske bara en liten mango...

Ja då dyker han upp...

Och inom loppet av en timme har han lyckats meddela

hela sin släkt om att idag är det kalas på

Ronnebygatan 12!!!!

Inte är dom nödbedda inte...

Dom kommer direkt, och dom kommer för att stanna!!!

Jag har slagit ihjäl dom, jagat med dammsugaren, jag har

gjort fällor av både det ena och det andra...

Men nu har jag äntligen har jag hittat mitt vapen...

Vinäger som är riktigt söt, en skvätt vatten och

så det dödliga medlet YES!!!

Sen är dom dödens... Bananflugorna!!!

*

Och idag fick vi besök av en dinosariegräshoppa mitt på köksgolvet!!

Nästa gäst kräver jag skriftlig inbjudan och leg ifrån!!!!