Ska jag...ska jag inte...????

Funderar hit och dit...

Ska jag våga fortsätta blogga??

Jag älskar att skriva.. Det hjälper mej att försöka

se det "tokroliga" i livet som trots allt drabbar oss alla,

vare sig vi är friska eller sjuka, svarta eller vita,

rika eller fattiga, unga eller gamla...

På nåt sätt är det så skönt att det finns nån makt, kalla det Gud,

universum, livet eller nåt annat, som ser förbi alla epitet och drabbar

oss alla på olika sätt...

Det är faktiskt så att även om man är sjuk, så finns det bländande

ögonblick, fantastiska människor, ljuvliga möten och häpnadsväckande

situationer som kommer till en i livet...

Jag vill så gärna kunna se dessa och lyfta fram dem...

Men nu vet jag knappt hur jag ska våga fortsätta...

Kanske måste man se pessimistiskt på livet för att

bli tagen på allvar...jag vill inte det!!!

Om jag väljer att fortsätta blogga om mina ögonblick, vill jag

att ni kommer ihåg att det är just vad det är, ögonblick...

Det finns ett helt liv fyllt av andra saker runtomkring, men det

är kanske sånt jag väljer att inte skriva om...

Här vill jag få peka på det komiska i livet..

Vill glömma allt annat för en stund..

Vill bara vara... Åsa...

Hur tänker man???

Varför????

Jag bara undrar...

Hur tänker män??????

Botten..

Vill bara tala om att när man nått botten kan man faktiskt

få en makalös upplevelse...

Öppnar man ögonen och ser sig omkring upptäcker man en

värld som man faktiskt inte visste existerar...

Så har jag upplevt de senaste dagarna...

Efter att ha fått en snyting som fick mig att totalt gå

i botten, har jag fått vara med om nåt så märkligt

att jag inte skulle ville vara utan det för nånting...

Människor som jag inte alls räkande med har hört av sig

och undrat hur de kan hjälpa till..

Telefonen har gått varm, sms har strömmat in, kommentarer

på både facebook och min blogg...allt detta har gjort att

jag faktiskt klarat dessa dagar utan syre...

Jag vill tacka från mitt hjärta!!!

När jag ser mej omkring här på botten är jag faktiskt tacksam för att

jag fick uppleva det här...
Annars hade jag troligen aldrig förstått vem som bryr sig

på riktigt och verkligen finns där!!

Nu känner jag dock att jag måste börja ta mig uppåt..

Det börjar bli dåligt med syre här nere...

Men nu vet jag att botten är ingen värld att vara rädd för...

Den är faktiskt enastående vacker....

Ta ifrån mej allt....gör det!!!!

Den senaste tiden har min träning och min blogg

varit mina andningshål.

En flykt från verkligheten...

Men en flykt som får mej att må lite bättre och glömma för en stund!!!

Nu har försäkringskassan gått in och vänt min blogg emot mej...

Plötsligt gäller inte utredningar, sjukintyg, mediciner och

10 års kamp mot min sjukdom.

Nej nu är min blogg den enda sanningen...

Kan inte jag få ha ett enda ställe där jag får vara stark, låtsas lite,

ge och få energi, få ut mina tankar och ibland få respons på dem.

Bestämde mej när jag startade upp min blogg, att det här skulle vara en plats utan

det som plågar mig dagligen...min förhatliga sjukdom...

Måste jag hela tiden vara ärlig och tala om hur dåligt jag egentligen mår...

Hur intressant skulle det vara att läsa att jag varje morgon fasar för att

sätta ner fötterna på golvet på grund av smärtan..

Att jag så fort jag fått iväg mina barn till skolan, faller ner i sängen igen

och sover flera timmar eftersom denna ständiga värk suger all min energi..

Måste jag berätta om all min änglsan och oro över hur jag ska klara vardagen,

mina tårar när jag ibland försöker ta en runda med dammugaren.

Måste jag visa min trasiga själ som gör så ont...

Kan jag inte få raljera över tvätt och städ...

Få skratta åt dom eländiga uppförsbackar mitt liv består utav...

Jag ville få vara utan det här nånstans...

Men det var fel...

Jag hade en plats där jag fick må bra..

Men nu har dom tagit ifrån mej den också...

Tack försäkringskassan...

Nu är det bara mörkret och ledsamheten kvar...

Sanning med modifikation...

Vill bara poängtera att allt i bloggen är inte med sanningen överrensstämmande ..
Man har naturligtvis rätt att tolka och vända och vrida på mina inlägg som man vill.
Däremot kan man fråga mej om det är nåt man undrar...

Vill ha ett forum där jag kan vara den jag önskar vara och inte den jag egentligen är...
Vill du så förstår du...

En ganska ledsen Åsa idag...

Fyrafemma...

Jag tycker att jag fyller år så ofta nuförtiden...
Vet faktiskt inte om jag uppskattar att åren går så himla fort...
Jag vill hinna massa saker och jag vill inte bli gammal... Hur gör man då????
Jag försöker varje år tala om att jag inte vill fira min fördelsedag...jag gillar det
inte på nåt sätt... Kan dock gärna ta emot presenter, dyra- DET gillar jag!!!

Tyckte det blev en NÄSTAN perfekt födelsedag i år..
Blev väckt av underbar falsksång och en frusen dajmtårta!!!
Fick ett par guldskor av mina döttrar...jag hade köpt dom alldeles själv!!!
Av min gubbe mottogs en webkamera så han kan få lugn och ro, medan jag tjatar
med mer tjatsugna på msn!!!
Fast nu ångrar jag redan att jag önskade mig en sån...förfärligt att behöva beskåda sig själv och sin ansiktskarta medan man pratar med nån härlig och vacker människa..
Varför ser just jag så förfärligt trälig ut i webkameran??? Är det med verkligheten överrensstämmande borde jag inte gå ut i dagsljus...

Sen fick jag en rosa jättefin cykel som jag genast fick byta ut mot en röd ett år gammal...
Amanda tittade på mig med stora ögon och sa;
-Åh, en rosa, en sån ville jag egentligen ha!!!
Och vad gör man inte för sina juveler...
Sagt och gjort....så nu är jag ägare till en röd, fin något begagnat cykel och Amanda är
lycklig!!!

Efter tårtfrossa och cykelbyte for vi till Smålandsskogarna för att fira dubbelfyrtioårskalas...
Det blev helstekt gris, som mot förmodan var något av det godaste jag ätit..
Tårta och pajer, godis och chips...ja mycket vad det som gled ner i strupen innan vi
föll i djup medvetslöshet i husvagnen framåt morgonen...
Jag låtsades hela tiden att kalaset var mitt och att det var för mej de hade fest...på det sättet
slapp jag fira och vara i centrum, men fick ändå träffa alla jag ville... Ganska bra faktiskt!!!

Och idag fick jag jordens överraskning... Blom-och chokladbud.... Skrattade och grät på samma gång!!! Det roligaste var dock att jag fick åka och stjäla mina blommor på Sätra gränd 12...
Där stod dom och väntade...
Det var ju bara det att jag bor på Ronnebygatan 12.... Var det nån som såg mig smyga in på 12;an på sätra och norpa åt mej blomstepaketet, blir jag väl anmäld för stöld... Men det var det värt!!!!

Fick ett fantastiskt halsband också...
Gjort för bara mej... Sånt får en att känna sig speciell!!!

Nu ska jag ta på mig mitt halsband, smaska på en pralin och njuta rosendoften och tänka att det är väääääldigt länge tills jag fyller år igen...
Den dagen den sorgen...
Nu är det nu!!!!
Och webkameran, den tror jag faktiskt jag tar och lämnar tillbaka!!!!

En bugg sådär på tisdagskvällen..

Njuter av en ensamdag idag...
Jag behöver verkligen såna dagar ibland...

Så här sitter jag nu, njuter av mitt eget trevliga sällskap,
sjunger och skrålar ihop med Orup och Anders Lundin.
Nyss så bjöd jag faktiskt upp mej själv på en bugg till Jerry Williams oxå...

Jag har struntat i att laga lunch...det åkte ner ett par nävar nötter istället...
Har gått omkring i mina stinkande träningskläder efter träningen tills jag själv undrade vad det var som stank!!!!

Ojdå, nu måste jag visst ta en bugg till...Rolandz på teve...
-Åsa får jag lov??? Ja tack.....

Ja ni förstår ju själva......eller????
Det är inte bara jag som njuter idag...