Förstår ingenting!!!
Varför dras alla vidriga djur till mitt hem...
Tror dom att det här är nåt himla zoo...
Det kan jag med bestämdhet hävda att det icke är!!!
Amanda har tjatat om ett husdjur i 13 år
och hon har ständigt fått svaret NEJ!!!!
Då ska väl inte dessa monster göra intrång utan att fråga...
VA??????
Sommarens första besök fick vi när vi satt på altanen
och åt middag...
Plötsligt ser jag ögonen på Stefan växa från normal
storlek till tallriksmodell på 2 sekunder..
Sen hör jag ett avgrundsvrål...
Och sen tvärtystnad...
Jag slapp att se eländet men Stefankraken han
har haft mardrömmar om denna altangäst
i ett par månader nu...och nu är hela
Ronnebygatan involverad i jakten på jätteråttan...
*
*
Andra vidrighetsbesöket anlände när vi kom hem från
Småland för ett tag sen...
Hade tillbringat sista biten i bilen med att knipa
med alla muskler jag har för jag va nåt så vansinnigt
kissnödig...
Ja, ni vet sådär så man nästan mår illa, varje kurva eller gupp
innebär en plåga utöver det vanliga..
Mitt enda mål var att komma hem...vara först ur bilen
och först in på toa och bara släppa på trycket...
Jag lyckades med att komma först ur bilen, husnyckeln
i högsta hugg...och där tog det STOPP!!!!!
I gången in mot ytterdörren sitter en människoätande
VAMPYR!!!
Jag blev iskall och började gråta för när skulle jag nu
få kissa...???
Av erfarenhet vet jag att i detta läge har jag ingen hjälp
att vänta från någon i min familj och framför
allt inte från mannen i huset..
En gång när vi fick in en liten fågel i huset, krävde han
nämligen både fjärilshåv, täckjacka, solglasögon och cykelhjälm
innan han vågade sig in för att öppna fönstret
i rummet där fågelskrället satt...
Så jag visste att här skulle jag bli strandsatt...
Anyway, en halvtimme senare när jag kastat både
skor, galgar och bollar mot vampyren på väggen utan
nåt som helst resultat.. Var jag bara tvungen....
Och för att inte sluta mitt liv som en exploderad vattenspridare,
fick jag insupa så mycket mod jag nånsin kunde...
Med paraply som sköld och mattpiskare som vapen,
lyckades jag till slut få ner eländet på en sopskyffel..
Den vecklade ut sina gräsliga vingar
och visade sina sylvassa huggtänder, samtidigt
som han tjöt och skrek som det värsta tinnitusljud...
Hans sista hållplats här i livet blev på rygg i grannens häck...
Och det bästa av allt...
Fladdermöss kan inte ta sig upp från ryggläge på
plan yta...så där landade han och där blev han
och hans äckliga käft kvar!!!!!
Och äntligen fick jag gå på toa!!!
*
*
Den här rackarn slåss jag emot vareviga sensommar...
Och inte bara han....nej, hela hans stora jättesläkt oxå!!!
Så fort jag köpt hem en y'nka liten banan, eller en
mumsig ananas, eller kanske bara en liten mango...
Ja då dyker han upp...
Och inom loppet av en timme har han lyckats meddela
hela sin släkt om att idag är det kalas på
Ronnebygatan 12!!!!
Inte är dom nödbedda inte...
Dom kommer direkt, och dom kommer för att stanna!!!
Jag har slagit ihjäl dom, jagat med dammsugaren, jag har
gjort fällor av både det ena och det andra...
Men nu har jag äntligen har jag hittat mitt vapen...
Vinäger som är riktigt söt, en skvätt vatten och
så det dödliga medlet YES!!!
Sen är dom dödens... Bananflugorna!!!
*
Och idag fick vi besök av en dinosariegräshoppa mitt på köksgolvet!!
Nästa gäst kräver jag skriftlig inbjudan och leg ifrån!!!!
Nu till nästa problem...
Jag får tydligen fortsätta umgås med min hälsporre!!!!
